Det klingande sakramentet

Religion och Musik

Religion och Musik hör ihop. Nu som då. Genom historien har de tu länkat samman. Var än religion praktiseras i världen finns det musik. Dess förmåga att beröra människor känslomässigt och samtidigt bära fram ett budskap har gjort att musiken spelar en central roll i de flesta religioner. Men i vår protestantiska statskyrka har musiken under lång tid fått nöja sig med att agera bakgrund; den har åsidosatts, fråntagits sin styrka och ofta reducerats till en förstärkande funktion av det talade ordet. Denna kyrkliga dagordning och teologiska prioritering är dock inte en sanningsenlig spegling av vår omgärdande verklighet; den motsvarar knappast bilden av den betydelsefulla roll som musik spelar för människor idag, då vi ofta väljer musiken framför ordet eftersom musiken kan nå de hemlighetsfulla rummen där änglar viskar.

sakra7
Hebriana Alainentalo, Sakra 7

Att musiken kan beröra oss så djupt beror på dess ambivalenta karaktär; den besitter en egen styrka, men vi kan inte definiera den, vi förstår den, men kan inte förklara. Med musikens hjälp kan vi försvinna bort från rationell kontroll och överblick till reflektion och aktiv passivitet. Musik, precis som religion, är något konkret som samtidigt förmedlar icke-materiella och symboliska värden. Härigenom kan människor komma i kontakt med det vi annars inte kan förstå; i kyrkorummet erbjuds vi ett språk som talar till vårt allra djupaste inre, att gå in i detta rum och lyssna på musik är att få någonting inom sig uppväckt som man inte riktigt visste fanns, här kan det klingande öppna upp oss för den inre upplevelsevärlden som inga andra språk kan komma åt.

Eftersom musiken verkar i en zon bortom det intellektuella och rationella, träffar den en upplevelsevärld som vi ofta inte kan formulera medvetet men som i vissa stunder kan manas fram, eftersom dessa starka, inre upplevelser ständigt svävar latent, inte långt under ytan. Det vi kan uppleva i detta icke-verbala men kollektiva rum har dock inte så mycket med musikalitet att göra, inte heller med sentimentalitet. Psykoanalysen skulle kanske reducera tillståndet till ursprungliga, kroppsliga reflexer; ett slags primärprocesser. Men jag tror snarare att det handlar om en längtan efter religion i avseendet och betoning på re-ligare, dvs. att återknyta eller återbinda till något undanglidande, det som i människans inre avslöjar sig som en intensiv sorg över det efterlängtade Andra.

Hur beskriver man då dessa upplevelser av att gå upp i något större och därmed kanske få en förändrad syn på tillvaron? I dessa situationer använder vi människor inte sällan religiösa begrepp; att bli så påverkad att man ifrågasätter upplevelsen efteråt på ett djupt existentiellt plan – genom musiken kan man tycka sig få ett möte med det gudomliga. Men i kyrkan har prästerna lagt tonvikten på ordet och predikningarna, och därmed har vi fått en brist på estetisk teologi. Var tog skönheten vägen, såsom bärare av det gudomliga? Guds sätt att göra sig känd i världen genom skönheten, är enligt vissa ett slags bakvänd indikation på Guds närvaro, och jag tror att vi människor vill återvända till denna sida av det religiösa, till det som är inomteologiskt. När vi erfar något vackert är det inte sällan som vi börjar gråta. Det är en upplevelse av något större som kan hänvisas till Suspiria; de heliga tårarna, sorgen som påminner oss människor att vi en gång blev utkörda ur paradiset – en blandning av både stor lycka och djup sorg.

sakra2
Hebriana Alainentalo, Sakra 2

Musik och Religion

För de flesta samtida tonsättare ter sig de begränsningar som gudstjänsten ålägger musiken alltför stora att de avstår från att komponera liturgisk musik, i synnerhet med de instrumentella önskemål och krav om enkelhet och församlingsaktivering som dominerar vår protestantiska statskyrka. Men skall kyrkan verkligen hålla sig med en särskild sakral musik, eller kan och bör gränserna mellan så kallad kyrkomusik och övrig musik suddas ut? Varför är textinnehållet och dess framställning det primära och ibland enda avgörande incitamentet i gudstjänsten? Varför ställs det inte större krav på den liturgiska musiken och dess karaktär? Varför är det bara en viss slags musik som förekommer i en kyrklig kontext?

Den liturgiska musikens stora svaghet är kanske den samma som varit dess styrka – en starkt tillbakablickande karaktär. I den restaurativa kyrkomusikrörelsen idealiserades ett urval av gammal repertoar och det sattes i praktiken likhetstecken mellan helig och gammal musik, vilket i efterhand tenderat att isolera kyrkomusiken från den allmänna musikutvecklingen på ett ohållbart sätt. Det har också funnits en tendens att betrakta skillnaden mellan sakral och profan musik som mer eller mindre absolut och samtidigt förlägga musikens eventuella helighet och andlighet till själva musiken som sådan.

sakra5
Hebriana Alainentalo, Sakra 5

Men påståendet eller idén om att en viss sorts musik i sig själv skulle vara sakral eller helig, dvs. äga ett annat slags vara eller väsen än annan musik, strider mot det faktum att musik är ett mänskligt uttrycks- och kommunikationsmedel vars innebörd alltid är ett resultat av en tolkning som i sin tur bestäms av kulturella konventioner och erfarenheter. Världen kan inte delas i två halvor – sakral eller andlig, profan eller världslig, och termen sakral musik är knappast användbar längre. Det existerar ingen grundläggande skillnad mellan sakral och profan musik, musik är rätt och slätt musik.

Musikens uppgift är att låta oss se det osynliga, höra det ohörbara, röra vid och smaka det ouppnåeliga; den skall visa hän utöver sig självt, inte till vad som helst utan till det heliga mysterium i vilket vi tror att världens mening och mål finns inneslutna. Den liturgiska musikens uppgift är naturligtvis mångskiftande; den kan vara ett uttrycksmedel för ord, ett verktyg för att skapa och uttrycka gemenskap, eller som ett bidrag till fest och meditation. Men den viktigaste, allomfattande uppgiften är att gestalta mysteriet och därmed säga sanningen om världen – det klingande sakramentet. Musiken bör således inneha egenskaper som svarar mot mysteriet; den bör ha en viss egenart, absolut inte följa minsta motståndets lag, utan snarare uttrycka något som ställer anspråk på oss och därmed bidra till att vi bärs upp och förs vidare fram emot ett mål som vi ännu inte har nått.

 

Tidningen Kulturen 01.08.2011